Om att önska

Varje dag är en kamp för att överleva. 
Orken är på upphällningen och jag får ingen ro.
Tänker på allt och ingenting på samma gång.
Tänker på dig. 
Jag kan inte sova, jag kan inte äta och hjärnan bara spökar. 
Jag kan inte vara hemma för jag blir galen snart av minnen, längtan och tankar. 
 
Önska får man göra; min enda önskan - kom och hämta mig, du som kan göra mig hel. Du som med lugnande röst kan säga bara lita på mig - det blir bra. 
 
Allt för nu!

Från här och nu....

....heter bloggen vardagslivet mitt i livet.....
För nu är jag det i skedet igen, i vardagen mitt i ivet. 
Allt har rasat återigen, och det är på nytt dags att ta tag i tillvaron. Det som skiljer den här resan mot sist är jag antagligen inte kommer att kunna återfå den stora kärleken i mitt liv. Den man som jag älskar på ett sätt som jag aldrig älskat någon på förut. Som jag känner för den här mannen har jag aldrig känt förut. Och det föll på ärlighet och tillit, och jag tycker att det är så för jävligt och alldeles åt helvete som det har blivit. Jag vill med hela min själ och hjärta försöka bygga upp en tillit igen som gör att vi kan närma oss varandra. Det handlar inte om att bygga upp Rom på en dag, för det går inte. Men att kunna träffas och prata, att kunna lyssna på varandra och kanske göra någonting enkelt tillsammans. Att med små steg och mycket tid våga ta chansen att våga lita på mig och det jag väljer att göra för att komma framåt. Det är svårt, det är långt bort och det är mycket som är infekterat, men det är värt ett försök. 
 
Jag vill så gärna visa att jag har bestämt mig, att jag kommer att lyckas den här gången, att han är den som jag vill vara med och leva ett bra liv med. Jag önskar varje dag, jag ber varje dag och tänder ett ljus för hoppet om att kärleken kan komma tillbaka. Vi har tagit oss igenom en stor kris förut och det gick med tålamod, med tid, med små steg och envishet. 
 
 
Allt för nu! 

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.