Prolog
Hon ställde sig på bron över älskade Dalälven och blickade ut mot horisonten. Egentligen lever jag mitt bästa liv nu någonsin tänkte hon, fri att åka vart hon vill, när hon vill och vara borta hur länge hon vill. Ingen att ta hänsyn till eller som väntar på henne. Just då kom ett oväntat sms från mannen som är svår att radera.
Hon log lite grann när hon läste meddelandet och sprang sedan vidare på sin löptur längs vackra Älvpromenaden i hembygden. Hon brukar alltid springa den här rundan när hon besöker sina föräldrar och när våren kommer till Dalarna och fåglarna börja kvittra. Ibland syns en och annan bäver simma längs med strandkanten.
Hur kunde hon överge Dalarna för ett liv i Norrland? Den frågar ställer hon sig ofta, speciellt när hon är hemma i Dalarna och bara får vara här och nu. Det är snart tolv år sedan hon flyttade till Norrland och livet där uppe blev inte alls som hon tänkte sig. Hon ångrar egentligen inte själva flytten, för just då kändes det rätt och ledde till flera för alltid vänskaper. Men på senare tid har hon börjat ångra att hon gick på den där tjejkvällen med tjejerna. Om hon inte gått på tjejkvällen hade hon inte träffat mannen som för alltid etsat sig fast i hennes hjärta. Och hon hade inte heller mist allt i den stora husbranden där hon bodde efter separationen med mannen hon gifte sig med när de flyttade till Norrland. Men hade hon varit lyckligare om hon inte gått på tjejkvällen, den tanken far också genom hennes huvud. Kanske når hon aldrig något svar på den tanken. Men mannen som för alltid etsat sig fast i hennes hjärta kommer alltid vara svår att radera och ett vackert minne från en tid som varit. Ett tag sågs de regelbundet efter att de separerat och sedan backade han ur, men nu händer det att han ger sig till känna igen, som till exempel på en löptur i Dalarna.
Prologens bild
Allt för nu!
