...eller plötsligt händer det! Vad gör man då, när man liksom redan bestämt sig för att nej jag ska leva ensam. Det är lika bäst, ja så tänkte jag.
Runt jultid började någon smyga fram, främst på Facebook med en vänförfrågan genom en gemensam vän till oss. Vi skrev lite till varandra, lite artiga fraser och sånt man gör.
Sedan blev det dans på Erikslunds folkets hus i januari till Perikles. Jag blev bjuden hem till två för mig okända människor där mannen ifråga också var på plats. Det var han som bjöd in mig dit, på en blinddate. Mitt livs första blinddate. Det blev middag och trevlig samvaro med helt nya bekantskaper innan vi gick de sju hundra metrarna till dansen.
Jag märkte att mannen ifråga redan på blinddaten visade tycke för mig och jag blev smickrad, glad, rörd och samtidigt lite reserverad då jag inte trodde på kärleken längre. Jag hade bestämt mig för att inte bli kär, inte inleda något nytt utan leva ensam. Men han var ihärdig och fortsatte och jag insåg några dagar senare efter danskvällen då jag besökte honom att jag inte var helt oberörd jag heller. Jag hade drabbats av Amors pilar, jag som inte skulle bli kär.
Så vad gjorde jag - jo jag lyssnade på hjärtat och gick all in. Och nu sitter jag i hans kök sex veckor senare och känner mig lycklig, avslappnad, kär och samtidigt lite skräckslagen över att allt gått så fort. Känslor som jag gömt sedan länge har väckts till liv, en vardag med någon som väntar på att man ska komma hem, somna intill någon som ger själen ro och vakna lika rofylld på morgonen efter. Men jag fortsätter lyssna på hjärtat, ställer frågor när jag undrar över något, tar en dag i taget och tänker att det kan bli bra. 🌹
Allt för nu!