Just nu är jag lite låg av någon anledning. Livet lirar inte riktigt som det borde och då blir själen trött och orolig. En känsla som långsamt smög sig på i början av veckan och knackar på lite nu och då. Jag vet inte varför och kan inte riktigt sätta på fingret på vad det är. Jag som avskyr att inte kunna motivera varför och själv inte nöjer mig med ett "jag vet inte" till svar från andra. Nu är jag där med ett "jag vet inte". Det borde inte uppstå en sådan här energiläcka för jag har ju det riktigt bra egentligen.
Men är det kanske just det att livet är riktigt bra just nu och då drar tankebanorna igång och spelar sin teater. Studierna i svenska språket för att få mer kompetens i läraryrket går bra men det är tidskrävande när jag samtidigt jobbar. Tentorna ska skrivas på löpande band under våren och jag tvivlar på min förmåga när jag suttit med övningstentorna för då tänker jag att det här kan jag inte. Och då mår den lilla jäveln på höger axel extra gott och sticker giftpilar en efter en.
Jobbet fungerar riktigt bra och jag trivs verkligen där jag jobbar nu, men även där kommer tvivlen ibland på min förmåga - är jag verkligen good enough för yrket, kan jag verkligen lära ut något över huvud taget. Fast jag egentligen vet att jo jag är good enough på det jag gör. Till och med min chef höjde upp mig på mitt lönesamtal för min yrkesskicklighet.
Kärleken finns också där och allt har gått fort men den känns fantastisk. Och då blir jag också nervös och orolig för det. Kan det kännas såhär bra efter så kort tid, han som kan få vem han vill på kroken - hur länge vill han ha mig... Hur blir jag lika romantisk och uppmärksam på detaljer i vardagen som han. Han som med både ord och handlingar visar att han vill göra allt för mig så bra som möjligt, och så kan jag inte ens sätta ord på vad som inte lirar när han frågar och ser att något stör mina tankar.
Och så avståndet hem till familjen i mitt kära Dalarna där mina numer åldrande föräldrar bor och min älskade storebror som är min klippa i livet. Mamma har passerat 80-strecket och pappa har fyllt 76. Det har gått fort med alla åren som jag inte varit boende i Dalarna. Försöker åka hem så ofta det ges möjlighet för en vacker dag är bara Dalarna ett minne i sinnet. Det känns svårt att se hur både mor och far får kämpa med sin ekonomi på ålderns höst efter ett långt och plikttroget arbetsliv. Jag och min bror försöker hjälpa till så gott vi kan och ibland mer därtill och det tär på oss också då vi får avstå en hel del i detta och allra helst han som just nu är utan arbete. Och mitt i allt detta blir det ockå verkligt hur bräcklig tillvaron blir när vi faktiskt kommer vara bara vi två en dag. Och livets lycka är då att ha en storebror som min som det går att prata med om allt.
Så vad gör jag då när livet inte riktigt lirar och själen är trött och lite orolig? Idag blev det en löparrunda på 10km, ja ni läste rätt. Det blev en hel mil idag. Och då där i löpningen försvinner alla tankebanor och prestationsångesten tar en paus. Det är en underbar känsla där och då. Och jag tänker mig att jag ska tillämpa löpning mer i tillvaron för att stilla själen och finna ro som gör vardagen lite lättare.
Allt för nu!
En stilla stund på verandan eller snarare i uterummet hjälper också till att finna ro.
