Idag blev det en förmiddagsutflykt till ett öde hus i ett skogsbryn. Ett fint litet hus, lite snett av väder och vind och tidens tand. Med avskavd färg på fönstren och faluröd färg som bleknat på fasaden. Men det står där i ur och skur. I ett fönster står en släckt adventsljusstake och i ett annat en sedan länge vissnad blomma. Vid entrén finns två jordade uttag på väggen och en entrébelysning utan lampkupa. En gammal och överväxt bil står intill huset och under en pressenning står en gammal skoter. En lång länga med förråd och redsakapsbod med ett dass finns på tomten. Dasset har sittplats för två och i taket hänger en gammal Wonderbaum med en älg på. Någon har använt huset i modern tid antagligen med tanke på att el är indaget. Men när?
En gång i tiden har huset och gården förmodligen blomstrat. Tankarna far iväg och jag tittar på huset, vad är din historia tänker jag?. Kanske har det varit ett kärleksfullt hem, en familj där mor var hemmafru och bakade bullar och bjöd på hemkokesaft av svarta vinbär. Far jobbade i skogen och hade en mila någonstans. Två små barn, kanske en Emil och en Ida som levde som lyckliga barn och sprang barfota om sommaren till långt in på kvällen. Tillsammans hjälptes de åt med alla sysslor och levde ett lyckligt liv, men förmodligen ganska slitsamt och fattigt kanske, men fyllt av kärlek.
Så tänkte jag när gick runt huset och tittade på det. Kanske har det en helt annan historia, men väggarna kunde inte berätta så jag lät tanken sväva fritt.
Allt för nu!
Fönstret till det lilla dasset med plats för två.
Det lilla öde huset i skogsbrynet.